I dagens läge är det väldiogt svårt att hålla sig lugn när man ska bege sig in på arbetsmarknaden, lämna studiernas trevliga trygghet och ‘börja det riktiga livet’. Från alla håll får man höra hur svårt det kommer att vara, hur osannolikt det är att du kommer att hitta ditt drömjobb, hur mycket du borde veta och kunna och ha papper på för att klara dig. Endast bra betyg bär dig inte långt, du behöver dessutom arbetserfarenhet, extra utbildning och ett skepp lastat med god tur. För att få arbetserfarenhet måste du ha en arbetsplats, och för att få en arbetsplats behöver du arbetserfarenhet. Men var finns trådändan man ska börja dra i för att linda upp det garnnystan som är ens egen karriär?

I alla ungdomsböcker jag läste som ung, och de flesta filmer jag sett, presenteras hjältar som börjar filmen som bångstyriga rebeller, utanför samhället, utan framtidsutsikter. Föräldrar och lärare infomerar dem om hur de aldrig kommer att bli någonting när de inte lyssnar i skolan/gör sina läxor/följer samhällets regler/osv. Och i slutet av filmen/boken har de räddat världen/fått titeln/vunnit prinsessan/i allmänhet lyckats. Ta till exempel Star Trek filmen från 2009: James T. Kirk börjar filmen som bråkig tonåring/ungdom som totaldemolerar sin styvfars bil, är uppstudsig mot polisen, flörtar ohämmat i baren och råkar i slagsmål. Inte precis definitionen på en ideal arbetstagare, för att inte tala om ledare för en militärstyrka. Men mot alla odds (eller kanske inte) så slutar det hela med att Kirks envishet och ovilja att följa regler räddar dagen och han blir en hjälte.

Och detta är inte endast sanning i filmer och annan fiktion. Även i den såkallade riktiga världen har vi exempel på rebeller och ‘bad boys’ som lyckats. Ta Steve jobs till exempel. Han lämade sina universitets studier efter sex månader, utnyttjade droger, var hemlös och pantade flaskor för att kunna köpa mat. Han beskrevs även av en tidig arbetsgivare som ‘besvärlig’. Han fick sparken från Apple, gick klädd i jeans och tennisskor där andra gick i kostym, och var i allmänhet inte redo att anpassa sig till allmänhetens krav. Nuförtiden anses han som ett bra exempel på innovation, uthållighet och kreativitet.

Så om det tydligen är rebellerna som blir framgångsrika hör i världen, varför blir vi då fortfarande tillsagda att vara snälla, lyssna på instruktioner och följa regler? Det verkar som att vara snäll flicka är det sista man ska vara om man vill lyckas med någonting nuförtiden, vilket nog känns alldeles fel när man så länge försökt sitt bästa med att vara duktig, arbeta hårt och vara folk till lags. Om det nu år så att bråkstakar och rebeller klarar sig bättre i den här världen, då borde vi minsann ändra våra uppfostringsmetoder! Eller om sanningen är aningen mer nyanserad, vilket jag starkt anar, och det inte är endast de vilda själarna som klarar sig, då önskar jag att det skulle börja produceras fler böcker och filer där den snälla hjälten också lyckas i slutet, och presenteras som någonting mer än en nolla utan personlighet.